tankar om livet

Ja nu sitter jag här hemma i soffan igen "ÄNTLIGEN"
Tro mig denna helgen som gått har inte varit lätt, jag har varit glad och ledsen, skrattat och gråtit och varit förvirrad.
Helt underbart att jag fått träffa mina vänner iaf! =) Ni är så underbara och jag vet inte vad jag skulle gjort eller göra utan er!.

Många tycker säkert att jag kommer lämna ut mig och andra väldigt mycket i detta inlägget, men det här är som en terapi för mig och jag vet ju att de bara är NI (mina vänner som läser detta).
Jag har varit väldigt nervös inför denna stockholms-tripp, (jag hade ju inte varit i stockholm sedan jag och L separerade i Augusti) "oj separera det låter stort: och det var det, hmm sjukt jobbigt."

När jag klev av tåget denna regninga fredags-förmiddag möttes jag av en stor klump i magen, "oj nu är jag här igen"
stockholm kan beskrivas som väldigt stressigt, opersonligt och stort. I denna stad kan vem som helst försvinna och ingen skulle sakna den personen. Helt sjukt.
Det var så många minnen som sprang ikapp mig.
Jag har ju trots allt levt mitt liv i den här staden. Men inte nu längre.
När jag satt på tåget påväg mot stockholm ringde jag upp mitt gamla jobb och undrade om de hade tid och lust att ta en lunch med mig =)... åå det hade de, så jag begav mig direkt iväg till gamla jobbet på Curexgruppen =).
Mycket trevligt och roligt att få träffa alla igen!,
alla var precis som vanligt, den enda skillnaden var att de håller på och expanderar för fullt, vilket är himla kul! =).
wow superkul att det går så bra för dem!

Resterande delen av helgen så har jag mest fikat och fikat och fikat med allt och alla.
De enda som jag inte hann träffa var:
Karin min fina vän (som var påväg till österrike)
Jimmy min bror (som inte förmådde sig att ha mobilen med sig under helgen ;)..)
ååå min syster Ronja som befann sig i Linköping typiskt nog.

Fredag kväll slocknade jag i Veronicas soffa vid 20.30 tiden och sedan med avbrott för att lägga mig i den riktiga sängen så sov jag i stort sett nonstop fram till kl 10.00 dagen efter.
Så utvilad som jag var då har jag inte varit på länge länge.
Först på dagens schema stod det fika med Lars...
ojoj honom hade jag inte träffat sedan vi separerade och jag flyttade, spännande.
Han var sitt vanliga gamla jag =), när vi träffades i tunnelbanan så möttes jag av det där härliga leendet, skönt tänkte jag, det här blir inga problem.
Och mycket riktigt, det var väldigt trevligt och jag måste erkänna att det var superkul att träffa honom igen.
Vi pratade om allt och inget å det var så avslappnat det kunde bli (kanske lite stelt ibland =s  ) haha..
Det kändes t.om. helt okej när han berättade att han "typ" hade tjej. hmm jag reagerade faktiskt inte alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra.
"Men Lars kommer alltid vara speciell för mig, kanske inte så konstigt med tanke på att vi delat 4,5 år tillsammans =)"
Glad att vi sågs igen, det var ju trots allt 5 månader sedan, (ja det blir så när man inte bor i samma stad, å sen tror jag att det var bra att det fick gå ett tag oxå.).

Det var t.om. helt okej när jag fick höra av min kära vän Malin att hon hade träffat L och tjejen på en biljardhall på lördagen, det kändes okej. Jag tror att jag kunde tackla det ganska bra.
Jag är faktiskt stolt över mig själv och hur jag reagerade! =)

Men det var fan inte okej när jag och mitt tjej-gäng stod och pratade i gamla stan och det gick förbi någon som jag kände igen,
Jag ryggade till lite och mycket riktigt det var L som kom där och gick med 2 tjejer =s    (åå ja hon var en av dem) suck...
Jag var mitt vanliga jag, lika glad och trevlig som vanligt,
Lars kramade om mina vänner ( jo jag fick oxå en kram) ååå sen så dö-snackade vi lite innan både de och vi gick vidare.
Uscha efter att de gått så stod jag och skakade ett bra tag och sen så bröt jag ihop.
Det blev bara för mycket!.
Men hur fan är det möjligt att vi springer på varandra i en miljonstad? ååå det var söndag eftermiddag =s
åååå han skulle ju egentligen inte varit i stan. hmm Ja det blev bara för mycket!
Pricken över i:et liksom...

Jag började fundera på vad jag har gjort för att förtjäna detta, som om det inte räckte med att både Lars och Malin hade berättat för mig om henne, (att de var tillsammans)....
Utan jag sulle behöva plågas ännumer?

Jag tror dock att det var meningen det som hände, "Jag tror på ödet" förmodligen blev det såhär för att jag skulle öppna ögonen och inse att livet går vidare.

Life goes on...
Det som inte dödar det härdar.
Så snart kommer jag tillbaka som en mycket starkare Anneli..
Passa er ;) //  A