tankar om livet

Jag läste precis någon annans blogg (vems vet jag inte riktigt) och började inse att jag är patetisk.
Jag tycker synd om mig själv för att jag är lite små-förkyld och hängig, (ja visst jag har varit det i 3 månader nu, men ändå), och att jag har sjukt mycket att göra i skolan och att jag inte gör något vettigt.
För det första så är JAG den enda som kan ändra på dessa saker och för det andra har jag varit så förbannat jävla slö att jag inte orkat plugga under jul och nyår.
Så jag får helt enkelt skylla mig själv!

Det är inte ett dugg synd om mig!,
Jag är förmodligen sjuk / förkyld för att jag inte kan ta det lugnt och för att jag ständigt är engagerad i allt möjligt och aldrig tar det lugnt och varvar ner samt att jag har svårt att säga nej.
Skolan har jag nu skjutit på i flera veckor trots att jag vet hur mycket jag har framför mig.
Jag har mit liv planerat in i minsta detalj fram till Februari, haha det är helt sjukt, men då måste jag verkligen varva ner lite, om inte bara för min skull utan för alla andra runt omkring som måste stå ut med mig när jag är stressad, gnällig och sjuk.

Det som fick mig att inse att jag har ett jäkligt bra liv och att jag bör uppskatta det mer var att jag läste om någon som fått Cancer som var tvungen att genomgå en massa operationer och cellgiftsbehandlingar.
Då kom det genast upp massor av tankar hos mig, jag är lycklig!, har har en underbar familj som är frisk å kry, jag har ljuvliga vänner som verkligen finns där och bryr sig om mig, jag har tak över huvudet, massor av intressen, träningskort och naturen runt hörnet. Vad mer kan man begära?.
Men jag kan komma på mig själv med att jag springer omkring i livet och söker efter något, jag söker efter den stora lyckan, (men vad är den stora lyckan då?)
Jag söker efter något som jag inte vet vad det är. Suck....
Varför inte bara vara nöjd med livet som jag har, för vem vet nästa gång så kanske det är jag eller någon i min närhet som blir drabbad av något och då vill jag inte komma på att jag inte njutit av mitt underbara liv.

Jag menar, det finns de som förlorar en nära anhörig, någon som får en hemsk sjukdom eller någon som blir av med allt de har, någon som blir utan bostad och tvingas bo under bar himmel och de som har olika problem med sig själv eller det sociala umgänget.

Jag är lycklig, det räcker     =D
Jag måste försöka ändra min syn på livet,       (allt kan inte vara på topp hela tiden)
Jag har det otroligt bra!
Jag har allt jag behöver och lite till =)


Så vad tycker ni?
Visst bör man vara lite mer lycklig och medveten över vad man har?
Allt kan förändras så fort... så om man njuter av livet som man har så är det lättare att hantera en nedgång, olycka eller sjukdom när den väl inträffar, det är även lätt att finnas tillhands för andra om man själv är nöjd!

Med detta inlägg vill jag bara säga att.....
Jag tycker om er alla!
ååå kom ihåg att ta hand om er! för vi har bara 1 liv!

puss från mig
// En lycklig själ!